Recensioner

En filmduk. Några plastpåsar. Simon Norrthon. Mycket mer rekvisita än så behövs inte för att göra en storslagen föreställning. Ett par uppblåsta påsar dansar försiktigt fram över scengolvet. Det är hypnotiskt; stillsamt men mycket laddat. Påsarna rör sig tveksamt, i vad som kan liknas vid små skutt, i den luftström som finns vid golvet.

Under en knapp timme får flera av Simon Norrthons tidigare karaktärer liv igen. Först har de blivit tvättade, koreograferade. Är det inbillning, eller minner rörelserna om plastpåsarnas ofrivilliga dans i föreställningens början?

Med och utan musik upprepas ett rörelsemönster, ofta stillastående och nästan hela tiden i rummets mitt. Det är enformigt och navelskådande, men publiken sitter som trollbunden. Det är suggestivt. Varför?

Skådespelare träder in och ut ur roller; dansare upprepar rörelser. I Montage 2 sker en lyckad befruktning mellan båda. Simon Norrthon försvinner bakom sina roller, så vem är det egentligen som dansar? Tveklöst en kropp, en person som klär sig i bortglömda roller, vilka sedan dansar. Men vem är det som egentligen dansar? Skådespelaren Simon Norrthon eller karaktärerna som han tidigare spelat? Något märkligt händer på WELD, som Anna Kochs plattform för experimentell scenkonst heter.

Dansen är knappast vacker, inte heller väcker den anstöt av något slag. I all sin tveksamhet, och här kommer plastpåsarna in i resonemanget igen, är dansen vi bjuds på bara möjlig när kroppen (påsen) fylls av något. Utan luft i påsen, utan tillskottet av någons andedräkt, vore påsarnas dans omöjlig. Utan Norrthons kropp skulle ingen av hans rolltolkningar utföra Kochs koreografi. Och ändå – den som fyllt påsarna med luft, den som gett påsarna en struktur, är inte mer närvarande än som en påminnelse om en skapare. Samma märklighet inträffar i fallet Norrthon.

Vackert är det inte, som sagt, men njutbart hela tiden. Vid ett tillfälle dras en hand mot baksidan av en annars oanvänd filmduk. Filmduken kröks en aning, och förblir så en lång stund efter att kroppen avlägsnats. Uttryck blir avtryck.

Johan Ranstam Teaterstockholm.se

I Montage 2 använder Anna Koch ett rörelsematerial som baserar sig på några av skådespelaren Simon Norrthons rollkaraktärer. Därigenom förändras minnets funktion från att fungera som modell, som när en koreograf lär ut rörelser till en dansare, till att fungera som en referens, dansaren söker i minnet efter ett material att använda, inte att härma. Något som är viktigt vid denna typ av montage är att man som publik skall kunna tillgodogöra sig dansen utan att behöva känna till karaktärerna, eller veta något om skådespelaren. Och just så är det i Montage 2, där fragmenten bildar en ny helhet frigjord från sitt ursprung. 
Vad som mest intresserar mig med Kochs och Norrthons koreografiska experiment är att den omsätter skådespelarens fysiska uttryck i dans utan att försöka göra skådespelaren till dansare. Detta skapar ett nytt slags dans baserad på andra erfarenheter än de som den skolade dansaren eller den icke-sceniskt verksamma individen har.

Lena Andrén Dansportalen

Vad är mest spännande, eller möjligen minst plågsamt?
Dansare som skådespelar? Eller skådespelare som dansar? Det senare, blir jag alltmer övertygad om när jag ser skådespelaren Simon Norrthon dansa i perfor mance föreställningen "Montage 2", andra delen i koreografen Anna Kochs projekttrilogi som inleddes i våras.
Också skådespelare med måttlig rörelsebegåvning är åtmin stone vana att arbeta med en vital kroppsdel – som dansare för övrigt gärna glömmer bort – ansiktet. Simon Norrthon har ansikte. Och mycket kroppsnärvaro. Vad som kunde ha blivit pretentiöst plågsamt blir i stället riktigt intressant på "nya" scenen Weld. Det vill säga i E.L.D:s gamla studio vid Odenplan som under Anna Kochs vingar tycks utvecklas till en experimentscen i konkurrens med anrika Fylkingen. Bra.
I "Montage 2" har ett antal av Simon Norrthons rollkaraktärer demonterats, strippats från ord, koreograferats och fogats samman på nytt. Resultatet är knäppt, barnsligt, bitvis väldigt roligt. Simon Norrthon agerar (stumt), dansar, blåser upp plastpåsar i ett spel som påminner om en (ordlös) visklek.
Jag triggas att försöka känna igen exempelvis Caliban från "Stormen". Sak samma med musiken: är det inte Bachs Goldbergvariationer som hörs bakom Ida Lundéns småkaotiska pianospel? "Montage 2" förefaller vara en meningslös lek, likväl saknar kaoset inte mening. Precis som när författaren Georges Perec skrev romaner eller matrecept utifrån en sträng, fördold, i princip oåtkomlig struktur, frigör föreställningen något oväntat i glappen mellan rollkaraktärer och rörelser, Simon Norrthon och Anna Koch. Helskumt. Fascinerande.

Örjan Abrahamsson Dn