Tidigare recensioner av Symphony of a Missing Room av Lundahl & Seitl
Omtumlande drömspel
"En dörr öppnas. Jag måste huka mig genom en trång passage. Plötsligt befinner jag mig i en enorm, ekande sal. Någon leder mig lätt vid handen runt i denna främmande rymd av pelare, väggar och gäckande natur.
Platsen är Nationalmuseum, fast hela rumsupplevelsen är virtuell. Vi sex i min grupp utgör en exklusiv skara besökare som går runt i en för omgivningen osynlig utställning mitt i den reella utställningen Museum i nytt ljus. Med förbundna ögon guidas vi av en kvinnoröst i trådlösa hörlurar. Med hjälp av hörsel, känsel och fantasi skapar varje deltagare egna inre bilder – medan uppfattningen av kropp, tid och rum förvrängs.
Det fascinerande konceptet heter Symphony of a Missing Room och bakom idén står konstnärduon Christer Lundahl och Marina Seitl, som med Weld som producent nu intagit Nationalmuseum. Duon har gjort flera platsspecifika verk som bygger på att låta publiken bli delaktig i olika experiment med varseblivning och rum.
Eftersom mycket av tjusningen med Symphony of a Missing Room handlar om att låta sig ledas med i leken och överraskas, ska inte alltför mycket avslöjas här. Men sällan har ett verk skapat en så starkt fysisk upplevelse. Man får den surrealistiska känslan av att både vara i sin kropp och lämna den – ja, att överlämna sig åt krafter bortom den egna kontrollen. Kroppen är centrum, men samtidigt utan orienteringsförmåga. Rummet är både inuti och omkring en, tiden har upphört.
Symphony of a Missing Room är ett drömspel som väcker både känslor och tankar om hur vi placerar oss i relation till vår historia, erfarenhet och kontakt med omvärlden. Det är omtumlande, meditativt och vackert att återupptäcka det förlorade rum som finns i medvetandet."
Anna Ångström, SvD. Publicerad: 4 november 2009, 14.09. Senast ändrad: 4 november 2009, 14.11
------------------------------------------
"1 Lundahl & Seitl
Nationalmuseum, 3–15 november, tis och tors 11–20,
ons och fre–sön 11–17
Det här är den nya drogen. Potentare än heroin, mer vanebildande än crack och billigare än GHB. Christer Lundahl och Martina Seitl heter mina langare och trippen kallas Symphony for a Missing Room. Till en början verkar det vara en tillitsövning som exporterats från en folkhögskola när jag leds runt av främmande händer i Nationalmuseums dammigare rum, men det slutar som höstens starkaste upplevelse. Ta trippen! Det är värt det."
Anders Karnell, 1:a plats på Konstlistan i Nöjesguiden oktober 2009
-------------------------------------------
Konsten att hålla konsten sällskap
Hur ser konst ut som förmår fördjupa dialogen mellan verk och människa? Kanske ser den inte ut alls. I konstnärsduon Lundahl & Seitls verk ”Symphony of a missing room” som nyligen visades på Nationalmuseum lotsas besökaren runt i utställningssalarna förblindad, vägledd enbart av mjuka röster och svala, lätta händer. Synintryckens avlägsnande skapar utrymme att skåda inåt – blindheten vill lära oss att se bortom det visuella, även när ögonen är öppna. Genom kontrastverkan avslöjar Lundahl & Seitl det insatslösa, enkelriktade tittandet som är galleribesökets. Den betraktande konstupplevelsen kräver väluppfostrade konstverk; målningen måste ses med konstnären Henri Matisses ord, ”hålla sig lugn på väggen”. Konsten ”får inte orsaka betraktaren ett uns bekymmer eller oro” utan skall utgöra en viloplats, en bekväm fåtölj att luta sig tillbaka i. För Matisse var relationen mellan konst och betraktare visserligen en intim relation, men asymmetrisk, med konsten som glädjeflicka snarare än livskamrat. Konstupplevelsen skulle vara njutningsfylld men ofarlig, betraktaren tryggt tillbakalutad i sin sittmöbel.
En motsatt hållning återfinns hos författaren Jeanette Winterson. I hennes essäer kännetecknas mötet med konsten av ständig omförhandling av subjekt-objektsrelationen – den konst som skildras är en som vägrar hålla sig lugn på väggen. Att inte tilltalas av konst, menar Winterson, kan vara att inte veta hur den skall tilltalas; verket är en likvärdig samtalspartner och dess möte med ens blick är ofta obekvämt: avslöjar en som betraktare, gör en till betraktad. Snarare än att titta på konst, tycks Winterson utsätta sig själv för att bli tittad på av, i eller genom den.
Helena Granström
Svd Kultur 24 november 2009, Kommentar