Text av Maria Zennström

Och jag ligger i sängen, precis som det var då, så rädd att det inte ens går att andas. Man får inte röja med ett enda hårstrå att man är där. Så blir det för barn tänker jag: ”Om jag är tyst så ser de mig nog inte.” Det var precis så det blev på Irland. Jag hade ingenstans att gå, jag hade inga pengar; bestämde mig för att jag skulle dö där. Jag gav upp, hade inget motstånd kvar. Om man tänker sig en bild av rymden, den här svarta, tysta rymden. Jag hängde där utan trådar till nånting, helt … mol allena, alltså. Så genomlevde jag hela min barndom … Det ekade på nåt sätt, fanns inte en människa där som kunde … Och jag hade ingen anknytning till nånting, fritt svävande i rymden och så den här öronbedövande tystnaden.

Jag hade ingen kraft kvar. Det var bara frågan om hur det skulle gå till och när det skulle ske … Jag hade ingen saknad, jag hade ingen ilska, ingenting, utan bara: ”Allright. Så här vart det. Det vart inte mer än så här. Shit alltså. Så här vart det. Så här torftigt vart det.”

Jag har levt med självmord i hela mitt liv. Tankar. Det här är min sista kontroll. Jag kan bestämma om jag ska vara med eller inte. Det har alltid varit som en slags trogen vän. Jag skar mig med ett rakblad för att se hur det skulle kännas, tänkte: ”Det här är möjligt; det kan man göra.” 

Det var precis som det hade varit; den här vanmakten. Inte ha kontroll. Vara i beroendeställning. Inte ha några egna pengar; ingenstans att bo. Inget jobb. Inga vänner. Inte kunna myndigheter, inte kunna nånting; helt utlämnad till en man som … söp, förstås. Och blev psykotisk när han var full. Vilket gjorde att han … jag vet inte om han hallucinerade, men han pratade med olika röster, slog sönder lägenheten.

Jag har alltid gillat ord … språk. Det var det som var så svårt på Irland med att inte prata engelska, inte kunna uttrycka … För det är ändå mitt … på nåt sätt mitt vapen.

Min terapeut, som hade ringt till mig, kunde berätta hur jag såg ut; hon hade aldrig sett nån som såg ut som jag. Hon sa att jag hade … guldmetall, guld … hela huden. 

– Maria Zennström