Magiska formler
Kan man fantisera kring sin egen frånvaro som en plats?
En digital avatar, en budbärare, immateriell, möter upp, förmedlar sparar, livs arkiv, talar med dig, utan dig, för evigt.
I det högteknologiska landet finns gravar med tillhörande monitorer, fingret på skärmen får veta mer om den som levde.
I en oteknologisk verklighet kan man styckas och ges till fåglar, i en himmelsbegravning.
Kvarlevor kan också skjutas ut i universum för att alltid cirkulera, du drömmer om en rymdfärd, eller en biologisk nedbrytbar kapsel, som ett ägg, placerat under jord. Upptagen av jord av jord upptagen. Ovanför planteras ett träd.
Eller kan en begravningsplats vara ett dansgolv av blinkande lampor, en lekplats?
Studsande fötter, rytmen i kropp, av kropp, andandes bredvid, från en plats till en annan, drar med sig alla dem som stått stilla, avdansar sorg.
(utdrag från ljudverket Magiska Formler)
Magiska formler för att minnas de döda.
Att sörja behöver inte innebära att arbeta med känslor som ska passera, utan kan vara en plats som öppnas upp för att ständigt finnas. En plats att vara ensam på, som bjuder in till en gemenskap som en gång fanns. En plats som långsamt etableras, där sorg och minne överlappar varandra. Monolit som på grekiska betyder ensam, kan vara ett stort stycke sten som symboliskt står för en ensam massa, en ensam kropp som stelnat i sin form. Den skapar också ett inre fysiskt och psykiskt avtryck, som en skuggbild eller en grotta. Ett allvar gör sig påmint, en saknad, men måste vi vara ensamma där?
I äldre kulturer var passagen till dödsriket den viktigaste resan att ta hand om. Riter, formler och texter fungerade som besvärjelser. Det fanns något värdefullt att ta hand om, i varenda detalj fanns en innebörd som kunde bidra till att denna resa och passage kunde ske på bästa sätt, omhändertaget i flera dimensioner. Således en tro på ett fortsatt liv i någon form.
Hur relaterar vi till döden och hur förbereder vi oss för den idag? Vilka ritualer finns för själavård eller för att förkroppsliga sorg? Hur talar vi med och om våra föräldrar, vänner och barn? Kan min sorg, bli din eller trösta dig i ett delande? I ett ekonomiskt styrt vara finns det ingen tid, men kan vi ändå hävda den? Kan vi mötas på en plats som tvingar ner oss till ett annat lager i det vardagliga, som också omförhandlar den vardag som kommer efter att ha lämnat den?
Anna Koch juni 2016