Intervju med Marcus Doverud

Koreografen Marcus Doverud samlar tre olika samarbeten under rubriken Publikmusik och talar här om hur.

Intervjuare:
I de tre duos som bildar föreställningen Publikmusik framträder du ihop med musikern Anna Lindal och konstnärerna Liv Strand och Roberto N Peyre.

Kan du säga något om hur dessa samarbeten tar sig ut som föreställning?

Marcus Doverud:
En bakgrund är: att jag hade kört fast i formandet av det jag gör konstnärligt. Så jag kallade kollegor som jag känner respekt och nyfikenhet inför, till att samtala och arbeta praktiskt ihop, som ett sätt att komma vidare i mitt konstnärliga arbete, och några av dessa kollegor svarade på kallet.

Intervjuare:
Ok, och vad gjorde ni då?

MD:
Det gick från en idé jag hade, att dessa kollegor som svarat, skulle kunna komponera något koreografiskt-musikaliskt för mig att visa sceniskt. Men istället blev tre olika samarbeten till som tar sig ut på väldigt olika sätt. Och som fortsätter att spritta iväg och sprida sig åt olika håll och scener.

Intervjuare:
Finns det något som förenar dessa arbeten?

MD:
Ja. Huvudfrågan är, enkelt uttryckt, på kiastiskt vis:
Hur rör sig musik och/eller hur är rörelse musik?

Intervjuare:
Ok… Ja… Det är ju en väldigt stora frågor.

MD:
Jo… Och så är det det där med offentliggörandet. Det publika. För att ett konstnärligt arbete skall kunna resonera samhälleligt. Alltså publikt. Inte bara genom enskilda konstnärers liv, utan också som kontaktyta mellan flera liv. Då blir konsten ett område som tangerar politik och estetik i vidare bemärkelse, också utanför konstens varierande hägn.

Intervjuare:
Kan du säga något om hur dessa samarbeten bildar en föreställning på Weld?

MD:
De äger rum på scenen som kompositioner framförda slag i slag efter varandra. Tre duos som delar i en serie. En komposition som eventuellt skapar nya inbördes ordningar mellan delarna, koreografiskt och musikaliskt. Ett slags jämförande av ojämförliga saker.

Jag har länge uppehållit mig i kontaktzonen mellan de fält som utgörs av koreografi och musik. Konstnärliga uttryck som under vissa möjlighetsbetingelser förstås som scenkonst. De utbyten jag försöker odla med mina kollegor, i detta fall Liv, Roberto och Anna utgör ett slags påstående, pågående och med mina mått mätt långtgående samtal. I just detta gränsland mellan koreografi och musik.

Intervjuare:
Vad gör ni när ni arbetar tillsammans?

MD:
Spelar, sjunger och dansar! Och samtalar mycket, om hur, på vilket sätt, och varför vi gör som vi gör. Och vad vi tänker på och känner medan vi gör det vi gör: spelar, sjunger och dansar.

Vi lär oss av varandra och diskuterar via våra praktiska försök. Sniffar efter singulära uttryck för de problem vi spårar genom samarbetet. Konfronteras med det som dyker upp och försöker använda oss därav som erfarenhet. Vi är ute efter att erfara tillsammans, och stundtals forma och artikulera dessa erfarenheter på ett sätt som gör de möjliga att förmedla konstnärligt som komposition. Ett umgänge med det som ”dyker upp”, som vi inte direkt var ute efter, men som visar sig, genom försöken att få fatt på något kärnfullt och direkt. Något av nyfikenhet och lust till att förnimma och förstå.

Intervjuare:
Och vad är ni ute efter?

MD:
Att tänka med musik, genom koreografisk komposition, som ett sätt att vidga aktionsradien för det sceniska.

Intervjuare:
Wow. Ok…

Finns det något en bör tänka på när en kommer och ser Publikmusik?

MD:
Att öppna sinnena och skärpa kritiken. :)))
Kanske ta med någon du litar på, också ni som kommer på föreställningen, så som jag har gjort, och då menar jag inte det bara som reklam, utan som en uppfordran att öppna sig för vad föreställningen kan göra som intermediär instans med en vän som brygga. Typ så här: att konstverket är en mötesplats mellan perspektiv som är kända för en, och perspektiv som är okända för en. Och att en kompis kan vara bra att ha med sig som en slags brygga, mellan det kända och okända, som ger en viss trygghet. Om Weld redan är en trygg plats för dig som kommer, kan det ju räcka.

Nu vill jag helt plötsligt reservera mig för att det ibland ju är det det bästa som finns att komma ensam till en föreställning, för att riktigt uppleva den offentliga aspekten av en föreställning. För att själv bli del av offentligheten, som både är känd, halv-känd och okänd. Och att det finns en möjlighet att öppna sig därför, utan att överväldigas helt, i och med det publika.

Så, en vän är någon som hjälper det förhållandet att äga rum. Men vännen kan vara verkligt närvarande eller mer som en fantasikompis. Som de andra kända, halv-kända och okända personerna som kommer till föreställningen samtidigt som en själv, för att se på, höra och bli till. Det är en aspekt av det publika i Publikmusik.

Intervjuare:
Ja. Varför kallar du föreställningen Publikmusik?

MD:
Jo, frågan gäckar mig ibland om det är någon idé att göra ett konstnärligt arbete i scenisk form som kan bemöta den totala splittringen av möjliga upplevelsemodus idag? Och ja, jag tror ju det personligen, att det är idé alltså.

Intervjuare:
Vad menar du med ”Splittringen av möjliga upplevelsemodus”?

MD:
Jag menar upplevelsemodus: som sätt att uppleva och erfara.

Intervjuare:
Är det själva sätten att uppleva som är splittrade, eller vem är splittrad???

MD:
Det är en kamp, ja, flera parallella kamper, som pågår publikt. Som inte bara erkänner splittringen av det gemensamma i individuella ”självbestämmande praktiker”. Typ ”Jag kan själv” välja kläder, elbolag och dagisplats, vad jag tycker om och inte tycker om… Ungefär:”Jag är jag, själv, utan relation till andra” Vilket ju är ett slags uttryck för frihet, att var och en får göra som dom själva vill liksom.

Vilket ju delvis är oerhört positivt, men också ett slags lögn. Jag ser det som en mardröm, att det inte skulle finnas platser som på en och samma gång reducerar och förhöjer oss till en del av en gemenskap. En gemenskap vi inte självsvåldig härskar över.

Vilket jag för övrigt tror stämmer delvis också på individuellt plan, alltså att vi inte härskar helt över våra egna ”jag” men det är en annan föreställning.

En knepig aspekt av detta verkar vara att: vad det nu är vi vill som individer i hög grad tycks beror av vilka vi erkänner som våra medmänniskor och ickemänskliga följeslagare, i och med vår individuella strävan. Splittringen i samhället, uppdelningen i det som kan se ut som en mångfalld av skillnader verkar ironiskt nog leda till att förmågan att tillvarata skillnad på ett konstruktivt sätt mattas.

Intervjuare:
Det låter väldigt abstrakt.

MD:
Ja precis, abstrakt. Men det finns väldigt många tillgängliga exempel därpå. Vilka vi blir, på våra olika sätt, genom våra förnimmelser och gemenskaper. Det är ett ämne för Publikmusik, och med Publikmusik som exempel. Min önskan är att värna en plats. Under en kort, eller inte så kort stund, enas vi, genom att vi leker uppmärksamhets ekonomi.

Intervjuare:
Poetiskt. Ok. Och avslutningsvis vad betyder ordet publikmusik för dig?

MD:
Det går ju att förstå på många sätt: Musik för en publik, eller: musik av en publik, eller: den musik en publik utgör när den blir till…osv.

Om vi tillåter en etymologisk avstickare kan en säga att: Latinets populus, typ grekiskans demos, har givit upphov till förståelsen av folk och folklig genom people, populär, populist och så publik. Populus – Publik bär också med sig spår av pubes; alltså latinets; vuxen, könsmogen och vittnar om vikten av kulturell omsorg för att kunna växa upp, alltså mogna, och ”bli publik” alltså vuxen. Publik står för en mognad och en livserfarenhet vilken också bibringar ett ansvar. Ett ansvar att ta hand om det gemensamma och kritiskt granska vad det kan vara. Det publika är en ansvarsplats, som till skillnad från den samtida populismen kan vara en plats för att lyssna och svara an, alltså an-svara. Också då ansvaret innebär ett frustrerande av det egna begäret.

Publikbildande inom scenkonst kan visa på vikten av att kollektivt utsätta sig för gemensamma upplevelser. På samma gång enande och splittrande. Publiken för en bildas i och med att koreografin äger rum. De som är på plats just där och då förkroppsligas som kollektiv i och med att de blir tilltalade som publik. Jag kanske sitter där i publiken och är med om något ”jag vet inte vad”, men det gör också någon annan som sitter bredvid mig. Och på det viset befinner vi oss inför ett gemensamt ansvar, att leva med det som kommer till oss från scenen.

Intervjuare:
Ok. tack. Det skall bli väldigt kul att se hur att detta här kan ta sig ut på en scen som koreografi.

MD:
Ja, tack, verkligen. Det skall bli mycket spännande.
Vi ses då.