Transmisson

En av anledningarna till att göra det här projektet var att jag resonerade kring olika sätt att arbeta på och ville prova ett för mig helt nytt förfarande, en annan sorts process. Jag ville dels gå in i en studio och arbeta ensam, dels skapa ett utåtriktat projekt vilket involverade andra människor och låta dessa två förlopp mötas, först med fokus på processen och sedan ta den vidare till en föreställningsform.

Som en slags tankemässig bakgrund finns en sedan länge fortgående fundering kring konstens position, möjlighet och syfte i ett kulturellt och socialt sammanhang präglat av en marknads och produktionsinriktad likriktning, suggestivt dold bakom slöjor av anspråk på t.ex. mångfald och kommunikationsfrihet med syfte att döva individen och kollektivet till en formbar passivitet. Alternativa sätt och andra metoder för hur konst kan produceras växer fram, sätt som kan leda till att man både som betraktare och utövare kan upptäcka skilda sätt att fördjupa en kreativitet.

Det för mig kanske allra viktigaste med det här projektet har varit att möta en mängd svenska koreografer och deras rörelse. Om jag tillfrågat utländska koreografer, hade det skett på ett annorlunda sätt, kanske mer konceptuellt och provocerande men nu ville jag rucka på gränser här i Sverige.
Jag har tillfrågat kollegor verksamma inom olika dansgenrer inte bara i Stockholm utan runt om i landet. Av naturliga själ har jag inte lyckats tillfråga alla existerande, i Sverige verksamma koreografer, även om det varit min ursprungliga tanke. Jag ville möta en mängd koreografer och komma i kontakt med skilda sätt att tänka och resonera kring rörelse. På vägen har jag fått en inblick i deras sätt att arbeta och hur de förhåller sig till sin yrkesroll, samt bevittnat den envishet som krävs för att hålla sig kvar och arbeta med det man faktiskt vill och måste göra, var och en på sitt sätt.

Jag har dokumenterat alla händelser och initiering till kontakt, reaktioner och tillmötesgåenden, och strävat efter ett så öppet förhållningssätt till processen som möjligt. Jag ville skapa en förutsättning för ett personligt och nyfiket möte. Mitt förslag var att byta rörelser, vilket ju uppenbarligen kan ges en mycket bred tolkning. Genom detta ville jag skapa en nätverksaktion samt redovisa det material jag fått i utbyte. Det insamlade anonyma materialet är söndringen av aktionen som redan skett. Aktionen och den gemensamma rörelsen är det centrala i verket.

Vad rörelserna jag själv givit ut hamnar spelar inte så stor roll då jag anser att varje rörelse själv genererar rörelse, även om det blir en helt annan.
I somras vistades jag under fem veckor i studio och utarbetade en form av ”rörelsebank,” en undersökning av rörelse som finns lagrad i min kropp. Vissa dagar kom det fram dans som jag kunde sätta min egen signatur på, andra dagar sådant som jag kände igen någon annanstans ifrån. I vissa möten har jag ibland givit bort rörelser från ”rörelsebanken” men förändrat dem beroende på vem jag träffat. Jag ville ge en rörelse tillägnad just det enskilda mötet. Ibland har jag provat att gå emot min förnimda uppfattning av personen.

Mina kollegor och jag har experimenterat kring olika sätt att ge, samt kring olika idéer om rörelse. Vi har gett bort rörelse via instruktioner, i stunden improviserat material eller genom skrivna texter.
Möjligen är det känslan av ”utmaning” som intresserar mig mest: att utmana varseblivningen av gränser och revir. Det har legat något en högtidlig ritual över att möta kollegor på tu man hand och via det skrivna ordet, ett möte vilket inneburit att vi blivit tvungna att visa en bit av oss själva genom det vi har gemensamt: rörelsen.

Transmission blir en studie i kommunikation, ett verk som handlar om olika slags rörelser. Det är också ett hyllningsverk till de medverkande och till människor som kämpar med att lyssna till sig själva och inte till profitens makt.

Anna Koch